Många utredningar, ingen klarhet

Våren 2014 kom ett omfattande betänkande från utredaren Anna Märta Stenberg ”Läkemedels- och apoteksutredningen” (SOU 2014:20) där frågan om särläkemedel och patienter med sällsynta sjukdomar berördes. Utgångspunkterna för utredningen var ”god tillgång till relevant och avgörande behandling, lika möjligheter till vård över landet och kostnadskontroll”. Utredaren föreslog att TLV tillsammans med landstingen och det berörda läkemedelsföretaget skulle komma överens om närmare villkor för subventionsbeslutet – det vill säga prisförhandla med olika uppföljningsvillkor. Det framkom dock inte i utredningen hur man konkret skulle lösa ut kostnadsansvaret.

Staten borde ta ett samlat ansvar för nya, kostsamma läkemedel i större utsträckning. Och faktum är att ett av argumenten för den svenska generika-reformen var just att frigöra resurser till nya terapier genom att minska subventionen till breda läkemedel. Reformen har varit oerhört framgångsrik och lett till besparingar på över 1 miljard per år sedan införandet 2002. Dessa resurser har dock inte återförts till den nationella läkemedelssubventionen. Gabriel Wikström, Sveriges nye sjukvårdsminister slängde utredningen i papperskorgen och sjösatte i december 2015 en egen utredning om behovet av mer nationella riktlinjer inom vården. Om han menar allvar med att återupprätta den nationella jämlikheten i vård bör han titta närmare på patientgruppen med mycket sällsynta sjukdomar. Där finns ett stort behov av ökat nationellt ansvar för att åstadkomma en mer jämlik vård.